Danne.

Jag har nog aldrig gratit sa mycket i hela mitt liv.

Jag far ett meddelande fran Fanny som vill forsakra sig om att det inte var nagon av "killarna" (vannerna fran Oslo) som dog i vulkanen pa Bali. Jag hade inte hort nagot om nagot men svarar nej, gar sedan in pa expressen for att lasa. Det var en 25arig kille som dog och ingen av killarna ar 25 och sen slar det mig. Danne fyllde nyligen 25. Vi undersoker det hela och da det star pa Monas blogg att killarna skulle bestiga berget sa kastade jag ifran mig datorn och brot ihop.

Jag fick fyra timmars somn och da jag vaknade idag var jag klarvaken och gick for att kolla om Mona hort av sig. Hon hade mycket riktigt det och da vi antligen tog oss till dem vid tolv sa brast det annu en gang. Det var skont att fa vara hela gruppen igen men jag vantade pa att Danne skulle komma in och bara gora entren som han alltid gor men han kom aldrig. Tillslut kom prasten och vi satt alla och lyssnade pa da killarna och Mona beskrev de 12 timmars raddningsarbetet de gick igenom, vi kollade pa de sista bilderna av honom och sorjde.

Det ar sa upp och ner, ena stunden ar man bara tom, nasta gang skamtar man om vad som helst, nasta gang rinner tararna, sen minns man de goda stunderna och ler for sig sjalv, sedan ser jag hur killarna forsoker att vara starka och da prasten anvande Danne och dodsfall i samma mening sa brister det annu en gang och jag blir omfamnad. Det ar ju jag som ska vara ett stod for dom och halla upp dom da de bara vill falla ihop. Jag tackar iaf gud att vi kan vara tillsammans.

Imorgon ska vi fara till sjukhuset, halla nagon slags minnesstund, det blir tungt men jag tror vi alla behover det.



Sitter och lyssnar pa reggae for dig nu Danne.
Tack for stunderna, jag onskar att dom hade blivit fler.



Mitt i sommaren
Jag gar bara rakt fram mot stranden, Danne kollar pa mig.
Petar mig pa armen med pekfingret.

"Nu ar du ju annu rodare" sager han med sin underbara norrkopingsdialekt.