Skelleftea

Det blev ett liten oväntat slut på min resa och ett kort men trevligt besök i Uppsala innan jag stod på hemmamark. Det är skönt och lite av en lättnad att komma hem men det var tråkiga nyheter som väntade.

Jag förstod på en gång vad pappa syftade på då han sa att han hade tråkiga nyheter och det andra var lite oväntat. Blev mycket att ta in men.. ja, det är nu jag inte vet vad jag ska säga. Det kanns overkligt.

Jag ar hemma iaf.

Singapore

Har tagit mig till Singapore, snart ska vi lyfta igen for att komma till Doha. Darefter far jag mer information och forhoppningsvis ska luftvagarna vara oppna sa att jag kommer mig hem till alskade sverige.

Fastnar jag i Doha skulle jag dock fa endel kostnader betalda men det kanns som om det har kommer att ga vagen anda!

Hälsningar från en optimistisk tjej

Vill ni kontakta mig i framtiden eller besöka mig så är adressen;

Lina
Doha Airport International
Al Matar St
Doha, Qatar
Asia

Nu ar det inte lang tid kvar och det borjar markas pa drommarna jag drommer. Jag har traffat alla i mina drommar, jag sprang pa Lisa och Annelie pa nagot hostell i mina drommar. Jag har haft drommar som man inte vill sluta dromma och drommar som man borde ha vaknat fran for lange sedan. Drommar som det inte gar att vakna till.

Nu ar det bara att halla tummarna pa att askmolnet forsvinner och att det blir en saker fard och att tidsplanen haller. Kanner mig inte sa supersugen pa att vara fast i Doha. Nu vill jag hem. Det har varit tre for langa konstiga veckor.

Jag har pratat med Angelica om vad man ska saga om den fem manaders resa jag har haft. Jag har varit med om en hel del. En lite dalig borjan, ett bra mitten och ja, den sista tiden vet jag inte hur jag ska borja beskriva.

Det ar dags att komma hem nu.

Doktorer, bett och tabletter

Nu börjar resan ta slut och jag tänkte att jag kunde ta och sammanfatta det hela, medicinskt sätt. Det har ju nämligen varit många turer hit och dit till doktorer, sjukhus och apotek.

Det hela börjar efter en vecka i Cairns och dykningen, blod på trumhinnan så jag måste käka antibiotika. Har sedan ett konstigt bett på benet som visar sig vara ett spindelbett, det blir x antal salvor innan jag har kurerat mig från bettet. Sedan tar jag en liten tur till regnskogen och det är här då vi börjar inse att, har du Lina i närheten så kommer insekterna att sätta sig på henne. De få 20 minutrarna i regnskogen slutar i ett enda stort myggbett över hela benet, det blir salvor, myggspray och antihistamin.

Därefter far jag till Atherton för att plocka mango och jag får ont i örat igen och mycket riktigt, jag har ett hål i trumhinnan, jag får antibiotika. (Vi kan slänga in en vagel innanför ögonlocket som fyrdubblar ena ögat där också). Måste sedan komma på återbesök och hålet är fortfarande ett hål och antibiotika käkas friskt. Sedan kommer klådan, det slog regnskogen i klådskalan, såg rent ut sagt förjävligt ut. Det blir steroider och stark antihistamin som gör en trött och slut. Efter kuren avtar klådan sakta men säkert och tillslut så är tiden äntligen över i Atherton och jag gör ett sista besök hos doktorn för att kolla upp öronen. Hålet är kvar och antibiotika tas ännu en gång, örondroppar och öronskydd inhandlas även på doktorns ordination. Sedan visar det sig att om man käkar antibiotika så är det lätt att få svampinfektion. Check. Efter att jag har avslutat den senaste antibiotikakuren så sa doktorn att jag måste fara och kolla upp örat efter två veckor, ÄNTLIGEN, hålet är borta. Det simmas och leker och livet är bra och friskt. Men, så, på min födelsedag så uppdagas det att vi har bedbugs. Det tvättas och har sig innan vi har fått bort krypen och sedan börjar oturen att vända. Krypen försvinner i takt med att klådsalvorna tar slut och livet leker ännu en gång och jag har gjort mitt sista besök på det australienska sjukhuset. Men så har vi Bali.

Livet är bra men jag tycks bli lite sjukare efter varje natt och då botten is nådd så börjar vi prata om att det kan vara möglet i rummet som gjort mig sjuk. Då jag hittar en oanvänd sko söndermöglad i rummet så ger jag receptionen en utskällning och får slutligen ett (typ) mögelfritt rum. Känner mig forfarande ganska nere och krasslig men det börjar vända. Då Danne dör så försvinner all energi och kroppen la av både psysiskt och fysiskt. Huvudvärken smyger sig på och jag får en hosta som gör att Emelie tycker att jag kan spela flickan i Exorcisten. Då jag följer Emelie till doktorn så bad jag honom att snabbtitta i min hals och han verkade tycka att jag var lite hypokondrisk då han inte såg något fel. Han går sedan för att fixa antibiotika åt Emelie och min hosta kommer igång. Han ändrar sin uppfattning och jag får fyra olika tabletter mot hostan. Nån dag senare känner jag mig ännu sämre och drar mig till apoteket och får antibiotika och jag har bihåleinflammation. Käkar antibiotika i fem dagar innan luktsinnet kommer tillbaka. Och det för oss till idag.

Igår var första dagen efter antibiotikakuren och idag vaknar jag med en smärta i örat som aldrig förr. Jag spyr, mår förjävligt och tar mig till apoteket ännu en gång med långsamma ben och ett lutande huvud. Jag ber doktorn kolla i örat och -HEJ "MELLANÖRAINFEKTION". Doktorn ber mig åka till en specialist men jag förklarar att pengarna inte räcker till det, han vill ge mig stark antibiotika och jag förklarar ännu en gång att pengarna inte räcker till den heller. Så nu sitter jag här, ännu en gång med billig antibiotika i kroppen, smärtstillare och tabletter för inflammationen.

Så vad säger man om 6 kurer med antibiotika på en knappt fem månader lång resa? Jo att det är dyrt. Jag har räknat ut att mina småbesök har kostat mig ca 4000 svenska kronor och att öron inte riktigt är min grej. Har tom hittat ett smeknamn för antibiotika, anti-B. Det är faktiskt lite underhållande när jag läser igenom allt men jag kan ju inte påstå att jag inte tycker synd om mig själv.

Sista dagarna.

Sitter nu vid varat gamla hotell (billigast internet i stan) och kollar pa ett smockat poolparty och onskar att ALLA var har igen. Det ar uppblasbara hopptorn mm, vi far se om vi joinar in. Det ar dock lite sliten fortfarande och budgeten ar ju inte pa topp.

Kanns otroligt bra att dagarna gar.
Nu vill jag hem. Men jag kan anda njuta av sant som innehaller sol och bad. Det kommer jag anda att sakna.Det och att har behover man aldrig kolla pa klockan.

Dagarna går, Emelie flög hem igår och nu är det bara jag och Angelica är kvar. Klas är fortfarande i Indonesien och på någon av Giliöarna men borde komma hem till Bali snart tycker jag. Det är konstigt att bara vara två efter att tidigare ha tillhört en stor grupp eller tom stått emellan tre grupper. Har även lyckats dra på mig en bihåleinflammation, har inte fått diagnosen av en läkare utan det är Angelica-som-har-haft-alla-sjukdommar som har hjälpt mig komma på vad det var. Tandköttet gör ont, näsan gör ont, har varken smak eller luktsinne, huvudvärk. Går på antibiotika nu, det bör väl bara borta om någon dag.

På Gili Trawangan så hade jag en hemsk hosta och då jag följde Emelie till doktorn (för hennes "tonsils", kommer inte på svenska ordet) så hörde läkarn hostan och gav mig medicin också. Då jag var till en annan läkare för att få antibiotika så får jag veta vad jag egentligen ätit.

Jag har ätit fyra olika tabletter i fyra dagar, tre ggr om dagen.
"Den är för torrhosta, den är för blöthosta, den är för torrhosta, den är för blöthosta."

Det går ju inte att göra annat än att älska läkarvården och engelskan i det här landet.


Eftersom jag befinner mig i Kuta så finns det inte så mycket mer att göra än att sola vid poolen på dagen och festa på kvällen. Igår gick jag till "Mallorcabordet" där alla svenskar förfestar, jag tog det lugnt iom antibiotikan fast det var ganska kul ändå. Ibland kan det bara vara jobbigt att prata med folk. Jag vet inte riktigt hur jag ska svara på vissa saker. Det var en kille som berättade att han hade bestigit ett berg på Lombok och att det var så jobbigt för att han fick höjdsjuka och svimmade. Vad ska man svara? Ibland vill jag bara berätta allt för alla och att varenda människa ska veta allt. Tydligen går det rykten om hur det gick till. Det är svårt men. Det är ju bara att ta sig igenom det.

Igårkväll gick jag till Apache och lämnade festfolket, det är en reggaebar som Danne snackade om. Han hade nog gillat stället.. Det är så konstigt, jag förstår det inte.

Nej, jag önskar att tiden kunde gå fortare men nu har jag tio dagar kvar.. jag och Angelica har det båda ganska snålt om pengar så det känns skönt att vi är i samma ekonomiklass. Men pga pengabrist, Bali är inte alls så billigt, så blir poolen det största nöjet/enda nöjet och enligt väderdiagnosen så kommer det bara att vara sol på förmiddagen den närmsta veckan. Det här kommer att bli tio långa dagar. Är dock väldigt glad över att jag har Angelica här. Hon är super.

Vi gick till sängs vid nio men efter för mycket tankar kände jag att det var bättre att gå upp. Nej, nu är det verkligen nedräkning som gäller..

Sondag.

Idag har vi alla fatt umgas igen. Jag och Emelie satt vid internet och undrade varfor ganget (Mona, Niklas och Klas) inte hade hort av sig men sa ser jag en liten Klas vandra omkring vid poolen. Det var sa skont att se dom igen, vi at en lunch som alla var smatt besvikna pa (Thai mat overlag ar det svart att gilla nu). Sedan la sig Emelie och Klas for att vila och jag gick med Mona och Niklas for att kopa nagra varma klader till Mona eftersom att hon och Niklas flyger hem till Sverige ikvall. Klas ska stanna med mig och Emelie har pa Bali ett tag och sa ska vi fara till Gili imorgon (ska vara en paradiso) och slappna av. Jag tror att det blir bra och det kanns bra att komma ifran Charter-Kuta.

Nu ska jag ta en sista dusch for det blir nog bara saltvatten tre dagar fram.

2 april.

Det var en fin minnesstund. Vi tog vad vi hade, datorn stod pa kistan, vi spelade lite reggae for honom, en bild fran da vi var och raftade, prasten pratade, vi sjong en psalm och laste en vers var. Vi hade nagra tanda ljus och blommor. Vi fick ta vara adjon.


Vila i frid.
Vara tankar gar till dig och din familj.

Danne.

Jag har nog aldrig gratit sa mycket i hela mitt liv.

Jag far ett meddelande fran Fanny som vill forsakra sig om att det inte var nagon av "killarna" (vannerna fran Oslo) som dog i vulkanen pa Bali. Jag hade inte hort nagot om nagot men svarar nej, gar sedan in pa expressen for att lasa. Det var en 25arig kille som dog och ingen av killarna ar 25 och sen slar det mig. Danne fyllde nyligen 25. Vi undersoker det hela och da det star pa Monas blogg att killarna skulle bestiga berget sa kastade jag ifran mig datorn och brot ihop.

Jag fick fyra timmars somn och da jag vaknade idag var jag klarvaken och gick for att kolla om Mona hort av sig. Hon hade mycket riktigt det och da vi antligen tog oss till dem vid tolv sa brast det annu en gang. Det var skont att fa vara hela gruppen igen men jag vantade pa att Danne skulle komma in och bara gora entren som han alltid gor men han kom aldrig. Tillslut kom prasten och vi satt alla och lyssnade pa da killarna och Mona beskrev de 12 timmars raddningsarbetet de gick igenom, vi kollade pa de sista bilderna av honom och sorjde.

Det ar sa upp och ner, ena stunden ar man bara tom, nasta gang skamtar man om vad som helst, nasta gang rinner tararna, sen minns man de goda stunderna och ler for sig sjalv, sedan ser jag hur killarna forsoker att vara starka och da prasten anvande Danne och dodsfall i samma mening sa brister det annu en gang och jag blir omfamnad. Det ar ju jag som ska vara ett stod for dom och halla upp dom da de bara vill falla ihop. Jag tackar iaf gud att vi kan vara tillsammans.

Imorgon ska vi fara till sjukhuset, halla nagon slags minnesstund, det blir tungt men jag tror vi alla behover det.



Sitter och lyssnar pa reggae for dig nu Danne.
Tack for stunderna, jag onskar att dom hade blivit fler.



Mitt i sommaren
Jag gar bara rakt fram mot stranden, Danne kollar pa mig.
Petar mig pa armen med pekfingret.

"Nu ar du ju annu rodare" sager han med sin underbara norrkopingsdialekt.