Det som jag tankte skriva igar

Sa, nu kan jag mer lugnt och sansat skriva om gardagen. Mina bett som jag fick ar dock oforklarliga men de samlade sig dar jag lutade benen mot en halmstol och spred sig sedan. Kastade i mig tre tabletter (lite overdos mojligen men jag tog till desperata matt) och smorjde pa aloevera, hydrokortison och Xylokain innan jag gick och la mig. Idag svider betten bara.. jag pratade dock med tva andra killar som hade varit pa samma stalle och de var saklart utan bett. Jag har sagt det forr och jag sager det igen, jag maste vara helt utsokt.

Angende passtjafs.. allt ar i ordning (nastan) det ar bara det att systemet i Indonesien ar valdigt daligt som aven varan taxichauffor tyckte.

Eftersom att vi ska vara i Indonesien i 37 dagar sa maste vi fa varat pass forlangt och efter att ha fatt en massa olika besked sa bestammer vi oss far att fara rakt till kallan dar svaren kommer att vara stamma. Sa da vi kommer till Indonesiska Ambassaden sa ar det ca 4/5 turister och det finns inte en enda skylt pa engelska. Vi far hjalp av nagra killar som sager vilken lucka vi ska ga till. Vi fyller ut blanketten och da allt ar klart ber dom om avresebiljetten vilket jag hade med mig men dock inte Emelie och Angelica. Sedan kommer ber dom om "Fåttåååkopyy" och da vi inte forstar vad han exakt vill ha kollar han pa oss som om vi ar dumma, tillslut forstar vi att de vill ha en kopia pa passet och visastampeln.

"Ok, vars ska vi ga da?"
"Runt hornet."
Gar runt hornet.
"It's blååken".
Vi blir tipsade om att ga till huset brevid.
"No, it's closed."
"Why?"
"Don't know."
"When does it open?"
"Don't know."

Det ar nu jag bryter ut i ilska, varfor har dom inte en kopieringsmaskin pa sjalva ambassaden?! Varfor finns det ingen skylt? Varfor ger alla en olika information? Och framfor allt varfor vet ingen nagonting eller varfor tror sig alla veta allt?

Tillslut tar vi taxin och letar upp en kopieringsfirma, kopierar och atervander.. Jag lamnar in all info och han ber mig att sla mig ner. Jag vantar i fem minuter och da sager han att jag ska komma och betala den 2 april, den 3 april kan jag hamta ut passet och jag far veta det i sista sekund da det ar forsent att angra sig. Problemet ar att jag har langtat som en galning for att komma ifran Kuta och vi skulle fara imorgon men eftersom att jag maste vanta pa passet sa maste jag tillbringa fem dagar till i Kuta medan alla andra far ivag. Tack och lov har jag en snall Emelie som reser samtidigt som mig men det var otroligt frustrerande de dar TRE timmarna pa ambassaden.